måndag 29 mars 2010

7. Rubrikerna


...Vi förstod att vi nu och under en oviss tid framöver var lovliga villebråd. Vi skulle bevakas noga, och varje felsteg kunde bli ödesdigert. Det var viktigt att vi skötte jobbet och inte lämnade några blottor. Vi skulle försöka hålla oss till sakfrågan och absolut inte låta oss provoceras till att öppna nya fronter. Chefernas förtalskampanj hade redan startat, och vi hade bara sett början. Arnljot sa rent ut att vi skulle få svårt att värja oss när Hallbjörner mobiliserat sina styrkor. Alla var rädda.
forts. kapitel 7...

(hämta Acrobat reader)

torsdag 25 mars 2010

6. Det svåraste steget?

...En hopplös känsla började spridas i magtrakten. Vad hade jag gett mig in på? Generaldirektörens attityd skrämde mig, jag började få ångest och ville tacka för mig och gå därifrån. När verkschefen märkte att hans kunskaper om sjömätning inte imponerade på mig, bytte han ämne igen.
– Vad tänker du göra med det här då? frågade han med en ny gest mot bordet.
Jag sa utan omsvep att inlägget var överlämnat till pressen och att det inte gick att stoppa.
– Vilka tidningar då? replikerade Johansson blixtsnabbt.
Det ville jag inte tala om. Verkschefen räknade upp några dagstidningar på fingrarna och ville ha min bekräftelse, men jag teg. Obehaget förstärktes. Hade generaldirektören känningar i medievärlden som kunde stoppa obehaglig kritik inifrån verket?
– Men jag har ju inte fått visa mina resurser… Han kastade sig bakåt i stolen igen och slog ut med armarna. Du kommer hit med en sådan här sak och jag har inte fått chansen att visa mina resurser. Är du säker på att vi inte kan lösa det här på ett smidigare sätt?
Nu blev det en lång paus. Blotta tanken på vad det ur olika aspekter kunde innebära konkret, gjorde mig iskall. Jag stod fortfarande kvar på samma fläck framför generaldirektörens skrivbord och det började kännas i benen.
– Men läs vad jag har skrivit först, sa jag och nickade mot skrivbordet. Det är ett debattinlägg. Jag har tagit upp ett par av de sextiotal anmärkningarna jag hittat bara i Sjölins vittnesmål.
– Det behövs ingen debatt, jag vill inte ha någon debatt… Vi måste titta på det här.
Verkschefen var förbannad och jag lite chockad. Jag sa att jag egentligen inte hade någonting emot en utredning, men jag ville inte bli lurad igen. Samtidigt var jag medveten om att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag nu lät mig övertalas att stoppa eller backa. Det skulle i så fall vara på ett omöjligt villkor. Jag visste att det var ett omöjligt villkor.
forts. kapitel 6...
(hämta Acrobat reader)

lördag 20 mars 2010

5. Sanning på villovägar

...Sjökartedirektören inledde med en frän attack på lotsen som skulle ha "legat och solat sig på semester", och därför försenat sjöförklaringen. Han sa – rätt upp och ner – att pressen ljög i allt som hade skrivits och skulle därför mötas med samma mynt. Än en gång fick jag höra att Sjölin fått utstå långa och pressande förhör. Allting var utrett och klart, och det fanns ingenting att tillägga. Jag tittade ibland snett nedåt åt Arnljots håll och såg av högra kindens rodnad att han också hade problem med chefens utspel.
Gardinerna efter långsidan mot Motala ström drogs för med automatik, overhead-apparaten slogs på och en skiss över grundet visades i all hast på filmduken.
Sjökartedirektören försäkrade än en gång inför hela sin personal att Tsesisgrundet redan fanns redovisat i sjökortet och att det alltså var felfritt. Han betonade vikten av att personalen nu solidariskt slöt upp bakom ledningens inställning. Jag funderade faktiskt på om jag skulle avsluta karriären här och nu, eller om jag tillsammans med de kollegor som visste vad det här handlade om, skulle låta oss idiotförklaras? Det hade förmodligen räckt om jag rest mig i protest och lämnat lokalen. Arnljot hade lutat sig framåt, lagt armbågarna i knät och gömt ansiktet i händerna. Han satt så tills genomgången var avslutad.
forts. kapitel 5...
(hämta Acrobat reader)

måndag 15 mars 2010

4. Sjöförklaring/bortförkl...



En sjöförklaring är ingen rättegång. Vittnen hörs visserligen under ed – ”jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra” – men det gäller att klarlägga orsaker, inte att döma.
Resultaten av förhören kan sedan ligga till grund för hur man väljer att går vidare, domstolsprövning eller förhandlingslösning? Sjöåklagaren har naturligtvis stort intresse av vad som kommer fram för sin bedömning om eventuella åtal mot lots och fartygsbefäl.
Ett tjugotal personer deltog. Det var rättens ledamöter, parternas advokater och jurister och representanter för rederiet och försäkringsbolag. Avdelningsdirektör Nöring, vår egen haveriutredare på fartygsinspektionens säkerhetsavdelning, fanns också på plats.

Mediebevakningen var stor. Det fanns många intressanta frågor som krävde sina svar. Det enda jag var säker på, var att mina chefer inte för en sekund självmant skulle bidra med någonting som skulle lösa gåtor. De skulle inte ”ta på sig någonting om de inte behövde”, och hade haft lång tid på sig att förbereda det taktiska upplägget och snacka ihop sig. Frågan var bara hur verkets taktik var presenterad, om den skulle genomskådas, och hur tätt man kunde hålla ihop försvaret av sjökortet.
forts. kapitel 4...

onsdag 10 mars 2010

3. Munkavlen



"Sjökartedirektör och Kommendör F. Hallbjörner" stod det med svart text på den stora vita skylten på dörren. Det krävdes punktlighet. Trots att jag bara hade sekunders gångavstånd till chefens tjänsterum, var jag där flera minuter innan. I väntan på att klockan skulle bli exakt tre, vankade jag nervöst fram och tillbaka på den orangefärgade linoleummattan i korridoren. Jag kramade med en fuktig hand kartrullen med mitt montage av djupkartan och sjökortet. Det här var en chans jag inte ville missa...

Den mjuka ljusblå heltäckningsmattan var tjock. Låga bokhyllor täckte långväggarna. Ovanpå bokhyllorna stod standar och stora fartygsmodeller. En antik kartbok låg uppslagen till höger, omgiven av höga mässingsljusstakar. Väggarna pryddes av tavlor med marin anknytning i förgyllda ramar. En föreställde havet i uppror. Bakom chefen hängde på väggen ett porträtt av H.M. Konungen...

Min fortsatta roll skulle bli observatörens. Jag började skriva. För mig var den mest intressanta frågan inte om, utan hur vårt ansvar för olyckan skulle trollas bort. Från första parkett skulle jag kritiskt registrera varje nyans, varje steg i dramats utveckling. För det var ett drama. Atmosfären hade börjat vibrera. Mina chefer svarade med ökat hemlighetsmakeri. Tidigare öppna dörrar stängdes och informationen som i någon mån tidigare läckt ut under fikarasterna försvann helt. Någonting inom mig sa att jag borde dokumentera det jag kunde, så jag började spara pressklipp och skriva längre dagbokskommentarer än vanligt. Det hela var på något oförklarligt vis spännande – otrevlig spännande...
forts. kapitel 3...

lördag 6 mars 2010

2. Låsningen


Flygfotografier på morgontidningarnas förstasidor gav det fruktade beskedet. Oljetankern Tsesis stod mycket riktigt parkerad på vårt nyupptäckta 5,9-metersgrund. Jag var däremot inte säker på var sjökarteavdelningens chefer stod och vad som skulle bli nästa steg?
Sjökartedirektören Folke Hallbjörners oförklarliga utskällning av Sjölin gav en dålig eftersmak. Vad hade egentligen hänt? Skulle personlig prestige sättas först? Djupkartan låg på bordet, den kände alla till, men vad hade chefen i kikaren?
För varje timma som gick utan en officiell förklaring av missen, ökade obehagskänslan. Vi som i det här skedet inte var involverade i några beslut, spekulerade vilt på fikarasterna.
Själv försökte jag påverka utvecklingen så gott jag kunde. Av tidigare internt omdiskuterade grundstötningar hade jag förstått betydelsen av att mäta in haveristens position medan fartyget ännu stod kvar på grundet. Hade vi fartygets exakta läge, skulle vi slippa framtida spekulationer och tolkningar. Jag fick med mig chefen för den operativa sjömätningsflottan som släppte en mindre sjömätningsbåt. ”Styrka 10” under kommando av en kapten i reserven skickades ut för att lösa den uppgiften...
forts. kapitel 2...

tisdag 2 mars 2010

1. Det som inte fick hända...




– Kapten, vad i helvete är det som ligger i farleden! skrek lotsen.
Den förstärkta bogen tog den första smällen på 8,5 meters djup. Oljetankern hävde sig uppåt, stötte, vibrerade, malde och stötte igen. Det var oändligt långa sekunder för besättningen innan fartyget med 13 knops fart efter bara ett 50-tal meter hade stannat helt.
Den ryske fartygsbefälhavaren, slog reflexmässigt stopp i maskin redan efter den första stöten. Blickar av skräck och förtvivlan möttes. Lotsen slog ut med armarna, tog sig för pannan, svor och skakade på huvudet.
Den totala tystnaden och stillheten varade bara delar av en sekund. Drillade rutiner skulle få sitt elddop. Halvt i panik vrålades kommandon på ryska. Det hördes ljud av metalliska, springande steg i lejdarna.
Halvklädda befäl kom rusande. Manskapet sprang för att inta sina bestämda platser på fördäck. Någon där ute gestikulerade mot bryggan och pekade ner mot vattenytan på styrbordssidan.
Kaptenen sprang ut på bryggvingen, tittade över relingskanten och såg regnbågens alla färger på vattenytan. Olja pressades ut genom läckor i skrovet. forts.kapitel 1...