torsdag 3 juni 2010

31. - Bättre att tio skyldiga...


...Allt var inte grått och svart. Det hade plötsligt blivit en inre tillfredsställelse att se rött. Bristen på arbete ledde till annan kreativitet. För att fördriva tiden tog Christina och jag långa luncher och gick ofta utan mål runt i centrum. Vi hämtade lunchmat i någon salladsbar och kunde döda ännu mera tid när vi kom tillbaka till jobbet. Vid ett tillfälle tog jag med mig ett reklamblad med en tävlingskupong. Jag skrev en slogan. En slogan, där det gällde att hitta på någonting slagfärdigt om en bil och ost i tub med tjugo ord. Jag vann en lyxig sportbil. Den röda ”cabben” stod nu rakt nedanför mitt fönster och glänste bredvid generaldirektörens mer trista tjänstebil. Var inte det lycka, vad kunde jag mer begära? Jag skrev den ju på arbetstid – min slogan.
forts.kapitel 31...

14 kommentarer:

  1. Mycket, mycket intressant.

    SvaraRadera
  2. "Fången på fyren" har gått i mål - Det blev en lång "mara". Tack för all support under loppet!
    Tsesis är historia, men det har gjort gott att efter så lång tid få berätta den.Kanske blir det en bok? Min förhoppning är att vi alla här lärt oss något? Vi får erkänna fel - det kan vara hur stort som helst, men det går att förklara sig på en A4:a.
    Jag kommer att skriva en epilog vad det lider, redigera lite, lägga till några bilder och ev.kartor. Kanske ett personregister? Ni bestämmer kära läsare. Kommentera mera! Jag finns också på Facebook och du får gärna bli min vän/Anders

    SvaraRadera
  3. Mycket intressant läsning!
    Jag känner igen andan och attityden från fler statliga verk.....

    SvaraRadera
  4. Jag tycker absolut att du ska ge ut den som en bok eller kanske som en bruksanvisning i CIVILKURAGE.
    /Christer

    SvaraRadera
  5. Tack Christer,
    Det har känts extra viktigt och stimulerande att ha dig som yrkesman bland läsarna.
    /Anders

    SvaraRadera
  6. Skrämmande, och allt som behövts var att säga: "Ett misstag har begåtts trots våra rigorösa kontroller, vi rättar genast."

    SvaraRadera
  7. Du har helt rätt min vän, men frestelsen att slippa ansvar och skammen blev uppenbarligen för svår.Men visst - det hade sparat tid och pengar - och kanske liv?

    SvaraRadera
  8. Hej Anders, du har varit en klippa som förhållandevis ung gav dig på de självgoda cheferna och till sist skipade rättvisa. Misstaget som du gjorde som ung var att du lämnade dej utan högre utbildning. Du specialicerade dej arbetsvägen. Skulle du ha varit utbildad och behörig Sjökapten hade respekten för dej varit en helt annan. Intressant läsning har det varit och jag önskar dej och din familj lycka till i framtiden. Mvh:Sjöbefäl.

    SvaraRadera
  9. Eftersom jag som sjöbefäl har kontroll på vår sjöfart så förstår jag hur enkel lösningen var.
    En sida A4 där man beskriver hur grundet hamnat bort och staten betalar sin skuld utan vidare. Detta hade blivit många miljoner billigare och alla hade behållit sin heder. Det framträder klart i och med detta fall att en ledning vad svensk norm beträffar är helt värdelös. Det betalas stora löner för att ledarna i fråga skall vara bekväma. Nej slut på hyckleriet och ta fram ledare som är kunniga och har kunskap om sin organisation och vågar stå på sig.

    SvaraRadera
  10. Tack för dina kommentarer.Intressant fråga.Ger högre utbildning större respekt? Mycket möjligt.Men jag hade nog ändå inte kunnat matcha de högsta chefernas trovärdighet i de s.k rättvårdande myndigheternas ögon.Allmänt tycker jag ändå att jag fått mer respekt än jag kanske förtjänar? Du har helt rätt när det gäller ledare.Som det ser ut i världen idag och som det gjorde på sjöfartsverket då, kan en enda person ställa till med stora bekymmer.

    SvaraRadera
  11. Jag har precis tuggat mig igenom hela nagelbitaren. Tänkte först ta ett kapitel eller två, men blev sittandes hela natten...

    Och jag är mållös!
    Mållös över myndigheters och och rättssäkerhetsinstansers agerande, och minst lika mållös över ditt mod, ditt rättspatos och ditt civilkurage.
    Du måste ha ett järnspett till ryggrad!

    Det här är ju ett material som är effektivt nog för både bok- och filmform!

    Men lite frustrerad blir man också, för det tar ju liksom bara slut. Efter att ha följt förvecklingarna under de här åren så tar det bara slut... Hur gick det för dig sedan, vad gjorde du med resten av ditt liv, vill man ju liksom veta?

    SvaraRadera
  12. Hej Petter, tack för din positiva recension. Vad man har för egenskaper när tar itu med en sådan här sak vet jag inte. Det är i vart fall ingenting man tänker på när det händer. Det enda man tror och hoppas är att det ska komma ut någonting gott i slutänden. Och om det inte gör det? Du har gjort vad du har kunnat och det finns absolut ingenting att ångra. Livet går vidare, så också för mig och min familj - även utan statens kaka...:-)
    När man brännmärkts av JK och JO är kanske en ny karriär inte det första man tänker sig. Vi anpassade oss, varvade arbetslöshet med olika korta jobb. Livet blev på sätt och vis ändå mindre komplicerat och det fanns mycket att upptäcka utanför "murarna". Åren går som bekant väldigt fort och ett pensionärsliv med sju underbara barnbarn är förstås en drömtillvaro - korta stunder:-)

    SvaraRadera
  13. Tänkte även jag att jag bara skulle se vad den här texten handlade om när jag fick den länkad från facebook, men har under tre nätters tid läst igenom hela din historia från början till slut, det gick inte att slita sig!

    Måste säga att jag är förbluffad och lite mållös över att man höll på att komma undan med mygel på såpass hög nivå och att rättssäkerheten fungerade såpass dåligt som den gjorde i ditt fall, stor respekt till dig som orkade hålla ut under den hemska situationen du försattes i!

    Oavsett, fantastiskt skrivet, helt klart kvalitet nog för att ges ut som bok, och jag hoppas att du har många trevliga år med barnbarnen framför dig!

    Skulle gärna se en epilog med vad som har hänt därefter och hur man kommer tillbaka till ett "vanligt" liv, den skulle jag gärna läsa :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Meduza - och jag måste på en gång be om ursäkt för att jag alltför sällan kollar om det finns några kommentarer i boxen. Din undran hur man kommer tillbaka till ett "vanligt" liv väcker tankar. "Riktiga" fångar som suttit länge sägs behöva en avsevärd tid för gradvis anpassning till samhället. Jag satt länge och väntade på samhällets reaktion innan jag gav upp. Men för mig var det en lättnad, då det "vanliga" livet började samma dag även om framtiden var oviss. Det var tillvaron på verket som var surrealistiskt overklig och så här långt efteråt kan jag faktiskt också undra över hur det var möjligt att rida ut stormen. Kanske kan ja framöver utveckla detta, vi får se. Tack igen!

      Radera