15. Saklig grund?

...När jag nästa dag besökte posten, träffade jag den verksjurist som jag först invigde i mörkläggningen och som jag hoppades skulle bli min länk till generaldirektören. Det var vårt samtal på mitt rum, som var orsaken till att jag blev inkallad till Hallbjörner samma dag och fick munkavle. Jag hade bara ett par dagar senare låtit henne förstå min nya situation med munkavlen när vi hastigt passerade varandra i entréhallen. Det var det enda ögonblick jag missbrukat mitt löfte till Hallbjörner att inte ta kontakt med våra jurister. Hon hade senare berättat för JK om vårt tidiga möte och också sagt att hon förde mina åsikter vidare till sina kollegor – Brusewitz och Franson.
Vi gick tillsammans och samtalade på vägen tillbaka till jobbet när Arnljot med långa och raska steg närmade sig bakifrån. Han hade ryssmössan ordentligt nerdragen över öronen. Det var kallt.
– Verket är klar med sin stämningsansökan mot det ryska rederiet, sa hon som en allmän upplysning. Hon visste att vi var intresserade.
– Yes! Arnljot och jag kopplade på det stora smilet, det här beskedet hade vi längtat efter länge. Vårt sällskap tittade förvånad på oss när hon såg våra känsloyttringar och fortsatte…
– Stämningen ligger hos JK för godkännande.
– Va!?
– Den ligger hos JK, stämningen.

Blixten hade slagit ner igen. Det kom som en fullständig överraskning. Hade JK andra intressen i Tsesisärendet? Att han inte ville föregripa en eventuell rättegång var väl okej, men hade samme Ingvar Gullnäs också ett finger med i spelet om statens stora skadeståndskrav mot rederiet? Då hade han ju själv genom sitt beslut haft slagläge för att verkligen kunna påverkat utvecklingen, vilket skulle förklara massor, men det var ändå svårt att tro att det var sant.
forts.kapitel 15...