11. I kulisserna

...Inledningsvis frågade jag JK Gullnäs om det var möjligt att bevisa att Sjöfartsverket ”medvetet förtigit viktig information och ”systematiskt försökt mörklägga en för ansvarsfrågan kritisk detalj.”
Jag svarade själv på frågorna genom att ta upp några omständigheter som underlättade möjligheten för den som inte kunde motstå frestelsen att mörklägga det egna ansvaret.
Jag pekade på vår monopolställning och vår unika verksamhet. Vetskapen om att utomstående kompetent insyn saknades. Att våra bedömningar normalt inte kan ifrågasättas.
Jag frågade JK hur det får vara möjligt att ett statligt verk, helt utan insyn eller kontroll utifrån, självt får utreda sina egna misstag och preparera materia, allt för att få lotsen fälld för tjänstefel?
Jag tänkte på mitt möte med pensionären och sjömätningsledaren kapten Grinne och i viss mån Hallbjörners utskällning av Sjölin när jag frågade JK om en enskild tjänsteman hade rätt att någon gång göra ett misstag och också ha rätten att erkänna det? Jag skrev att det var min förhoppning att mitt material skulle hjälpa till att ”rensa luften inom vårt sjöfartsverk”, som vår GD Lennart Johansson uttryckt sig. Jag avslutade med en sammanfattning:

” ’Mörkläggningen’ av Sjöfartsverket skuld till Tsesisolyckan började i samma ögonblick som olyckan blev känd på sjökarteavdelningen i Norrköping. Ett stort och för lekmannen till synes objektivt material presenterades vid sjöförklaringen. Allt material som på något sätt skulle kunna lägga skugga över verket lämnades hemma. Många tjänstemän blev ’indragna’ och fick bilda en trovärdig ram. Förhören blev ändå längre och svårare än man väntat och många motsägelser blottades.
Efter drygt fem månader vågade man inte längre hålla inne med tryckning av det ’nya’ sjökortet över olycksplatsen, trots att inte förhandlingen om skulden avslutats. Det gamla kortet var sedan länge slut i lagret.
Det avslöjades att man rättat sjökortet med drygt hundra fel från de mätningar 1969, som tidigare förklarats otillförlitliga vid sjöförklaringen i Stockholms Tingsrätt.
Tsesisgrundet har förts in i den nya sjökortsbilden, låt vara att man frångått sjösäkerhetsprinciper. Samtliga fyrar i området har sedan mätningsresultaten från 1969 blivit ’kända’, sektorerats om. Tsesisgrundet och andra känsliga passager har prickats ut och mängder av djupsiffror och 10-m kurvor har ändrats. De senare är ’farliga grund’.
Rättelsearbetet har tagit fjorton dagar för en tjänsteman att utföra, men det har tagit åtta år och en oljekatastrof, och dessutom tjugo nytryck av sjökort 721 innan de nonchalerade mätningsresultaten infördes på sin slutliga plats – i sjökortet.
Trots dessa enkla fakta, som man varken behöver fyrtio, tolv eller ett tjänsteår för att begripa, fortsätter Sjöfartsverket att bedyra sin oskuld.
Verkets del av skulden skulle redan olycksdagen kunnat sammanfattas på ett A4-blad, men gjordes i stället till ett gigantiskt spel med många tjänstemän och stora summor som insats.”
forts. kapitel 11...