14. "För benägen handläggning"

... Det mest positiva var upptäckten att Arnljot och jag långt ifrån var ensamma kritiker. Att facket genom Anita var rakt, visste jag redan. Att våra egna sjökortsutredare hade ett helvete visste vi också. Men att lotsdirektören i Stockholm fört en egen kamp för rättvisan visste jag inte. Jag var också nyfiken på vad bl.a. Statskontorets avdelningsdirektör hade sagt till JK. Honom hade jag själv träffat på verket tidigare. Men jag reflekterade aldrig på allvar över att kontakta de andra som av olika anledning varit kritiska. Jag hade full upp med min egen fortsättning och dessutom hade jag Christina och Arnljot att bolla åsikter med. Jag var glad att ha någon att luta mig mot – det blåste nämligen upp till orkan.

När ridån går upp för nästa scen befinner vi oss på ett svenskt ämbetsverk. Året är 1978 och det är bara sex år till Orwells ”1984”. Huvudpersonen sjökartedirektören och kommendören Folke Hallbjörner har just friats från kritik för mygel, mörkläggning och maktmissbruk. Domare var regeringens främste juridiska företrädare, rådgivare, statens advokat i tvister i domstol och skadereglerare för anspråk mot staten, JK Ingvar Gullnäs. Kritikerna sitter i ett hörn och väntar nervöst på fortsättningen. En bunt nya och gamla marionettdockor ligger på golvet. –Varsågod, säger regissören, efterspelet kan börja.

Hallbjörner var inte sen att maximalt utnyttja den immunitet JK Ingvar Gullnäs gav honom. Bara åtta dagar efter JK-beslutet, den 23 november, började han att på sitt eget personliga sätt lösa de "spänningar och motsättningar" som JK i sitt slutord kallat konfliktens "olustiga drag". Det som så här långt varit ”olustigt” var en västanfläkt mot vad som nu väntade oss kritiker de närmaste dagarna.

Jag hade vänner på sjökarteavdelningens expedition. Personalen där skulle nu få skriva ut manus på den ena hämndaktionen efter den andra. Sjökartedirektörens penna glödde. Hallbjörner skulle nu visa sina ledaregenskaper och sitt omdöme med full kraft i skrift.
forts. kapitel 14...