...Det var absolut kolmörkt och tyst i rummet när jag vaknade nästa morgon. Ännu ett oundvikligt ögonblick att allvarligt fundera över mitt öde. Jag kunde föreställa mig mina chefers roade miner på sjökarteavdelningen om de visste var jag befann mig just nu. Och det utgick jag från att de gjorde. Här och nu var jag totalt avväpnad och det var många sjömil till verkligheten – och kanske en ocean till upprättelse? Det hade tagit tid, men jag började förstå hur försvarslös jag egentligen var. Ibland hade jag i fantasin liknat jobbet – sjökarteavdelningen – vid en bunker. En stat i staten med egna lagar och totalt befriad från insyn. Inget ljus släpptes in och JK hade med sina beslut armerat bunkern och lagt på ett par ytterligare lager betong. Nu befann jag mig bildligt exakt i den situationen. Det var lite märkligt, men det kunde varit värre. Jag var ändå fri och kände inget krav eller tvång från min nya omgivning.
forts. kapitel 21...
Jag var 13 när oljekladdet från tsesis kom till Dyvik (Lisö).
SvaraRaderaDet var omtumlande läsning och nyttig.
/Jugge
Hallå Jugge!
SvaraRaderaTack för din kommentar. Ja, olje är inte att leka med. De har det tufft i USA just nu. Är bortrest över helgen, men fortsättning följer...