6. Det svåraste steget?

...En hopplös känsla började spridas i magtrakten. Vad hade jag gett mig in på? Generaldirektörens attityd skrämde mig, jag började få ångest och ville tacka för mig och gå därifrån. När verkschefen märkte att hans kunskaper om sjömätning inte imponerade på mig, bytte han ämne igen.
– Vad tänker du göra med det här då? frågade han med en ny gest mot bordet.
Jag sa utan omsvep att inlägget var överlämnat till pressen och att det inte gick att stoppa.
– Vilka tidningar då? replikerade Johansson blixtsnabbt.
Det ville jag inte tala om. Verkschefen räknade upp några dagstidningar på fingrarna och ville ha min bekräftelse, men jag teg. Obehaget förstärktes. Hade generaldirektören känningar i medievärlden som kunde stoppa obehaglig kritik inifrån verket?
– Men jag har ju inte fått visa mina resurser… Han kastade sig bakåt i stolen igen och slog ut med armarna. Du kommer hit med en sådan här sak och jag har inte fått chansen att visa mina resurser. Är du säker på att vi inte kan lösa det här på ett smidigare sätt?
Nu blev det en lång paus. Blotta tanken på vad det ur olika aspekter kunde innebära konkret, gjorde mig iskall. Jag stod fortfarande kvar på samma fläck framför generaldirektörens skrivbord och det började kännas i benen.
– Men läs vad jag har skrivit först, sa jag och nickade mot skrivbordet. Det är ett debattinlägg. Jag har tagit upp ett par av de sextiotal anmärkningarna jag hittat bara i Sjölins vittnesmål.
– Det behövs ingen debatt, jag vill inte ha någon debatt… Vi måste titta på det här.
Verkschefen var förbannad och jag lite chockad. Jag sa att jag egentligen inte hade någonting emot en utredning, men jag ville inte bli lurad igen. Samtidigt var jag medveten om att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag nu lät mig övertalas att stoppa eller backa. Det skulle i så fall vara på ett omöjligt villkor. Jag visste att det var ett omöjligt villkor.
forts. kapitel 6...
(hämta Acrobat reader)