"Sjökartedirektör och Kommendör F. Hallbjörner" stod det med svart text på den stora vita skylten på dörren. Det krävdes punktlighet. Trots att jag bara hade sekunders gångavstånd till chefens tjänsterum, var jag där flera minuter innan. I väntan på att klockan skulle bli exakt tre, vankade jag nervöst fram och tillbaka på den orangefärgade linoleummattan i korridoren. Jag kramade med en fuktig hand kartrullen med mitt montage av djupkartan och sjökortet. Det här var en chans jag inte ville missa...
Den mjuka ljusblå heltäckningsmattan var tjock. Låga bokhyllor täckte långväggarna. Ovanpå bokhyllorna stod standar och stora fartygsmodeller. En antik kartbok låg uppslagen till höger, omgiven av höga mässingsljusstakar. Väggarna pryddes av tavlor med marin anknytning i förgyllda ramar. En föreställde havet i uppror. Bakom chefen hängde på väggen ett porträtt av H.M. Konungen...
Min fortsatta roll skulle bli observatörens. Jag började skriva. För mig var den mest intressanta frågan inte om, utan hur vårt ansvar för olyckan skulle trollas bort. Från första parkett skulle jag kritiskt registrera varje nyans, varje steg i dramats utveckling. För det var ett drama. Atmosfären hade börjat vibrera. Mina chefer svarade med ökat hemlighetsmakeri. Tidigare öppna dörrar stängdes och informationen som i någon mån tidigare läckt ut under fikarasterna försvann helt. Någonting inom mig sa att jag borde dokumentera det jag kunde, så jag började spara pressklipp och skriva längre dagbokskommentarer än vanligt. Det hela var på något oförklarligt vis spännande – otrevlig spännande...
forts. kapitel 3...
Nu hettar det till. Spännande.........
SvaraRadera