...Allt var inte grått och svart. Det hade plötsligt blivit en inre tillfredsställelse att se rött. Bristen på arbete ledde till annan kreativitet. För att fördriva tiden tog Christina och jag långa luncher och gick ofta utan mål runt i centrum. Vi hämtade lunchmat i någon salladsbar och kunde döda ännu mera tid när vi kom tillbaka till jobbet. Vid ett tillfälle tog jag med mig ett reklamblad med en tävlingskupong. Jag skrev en slogan. En slogan, där det gällde att hitta på någonting slagfärdigt om en bil och ost i tub med tjugo ord. Jag vann en lyxig sportbil. Den röda ”cabben” stod nu rakt nedanför mitt fönster och glänste bredvid generaldirektörens mer trista tjänstebil. Var inte det lycka, vad kunde jag mer begära? Jag skrev den ju på arbetstid – min slogan.
forts.kapitel 31...
