lördag 22 december 2012

PROLOG


Övre bilden; Kartmontaget jag presenterade timmarna efter oljetankern Tsesis grundstötning den 26 oktober 1977. Sjökortet hade tyvärr inte uppdaterats med resultatet, djupkartans 5,9m-grund i 1969 års sjömätning. Grundets topp tangerar sjökortets 20-meters djupsiffra. Den prickade svarta linjen markerar gränsen för 10m djup utanför ön Käringklubben. Den gröna prickade linjen jag färglagt, är den ursprungliga farledsgränsen utanför 10m-kurvan. Grundet ligger på fel sida om farledens gräns - alltså i farleden.

Undre bilden; Sjökortet fyrtio år senare redovisar det ”nya” friliggande Tsesisgrundets sanna läge och därav konsekvenser -grundets omfattning med 6-och 10-m kurvor, fyren mot farleden och den kraftigt utflyttade gröna ledande sektorgränsen från fyren Fifång.



Ännu tre månader efter oljekatastrof och sjöförklaring, fortsätter min chef att diktera vårt vägval, bort från sanning och verklighet

________

"-Han har skadat verket så in i helvete, säger generaldirektören till DN och dunkar näven i skrivbordet gång på gång. -Så inte tänker vi be honom om ursäkt."
(DN 23 oktober 1987)

Det går inte att ana hur det ska sluta. Du är väldigt liten när allting börjar, oerfaren och rädd, men växer och kan bli brutalt respektlös när du vet att du har rätt. Man hoppas bara att det självklara öppnar ögon på någon högre makt, som kommer till din hjälp. Du vill tro att det finns enkla lösningar, men det finns alltid en baksida, full av oanade konsekvenser.
När valet är gjort och du tagit strid ställs höga krav. Du kanske hamnar i en situation där du måste prestera trovärdiga och bindande bevis. Där allt du säger och gör kommer att vägas på guldvåg. Om du tappar kontrollen är du ute i kylan. Det kanske inte räcker med att kunna skriva och redigera på din dator. Blir du riktigt het ska du kunna säga kloka saker till media som inte nöjer sig med vad som helst.
Men om du har full koll på allt och alla förutsättningar, kan du ändå inte vara säker. Om hoten är för starka kan din livlina, din trygghet i dina arbetskamraters om än passiva stöd, huggas av utan förvarning. Du brakar då genom alla skyddsnät du trodde fanns och hinner aldrig säga att det var för någon annan du gjorde som du gjorde.

Men allt det negativa vägs dubbelt upp av känslan och medvetenheten om att det du står för är rätt. Du får styrkan och det finns ingen begränsning i vad du vågar. Det är stärkande att genomskåda och tappa respekten för personer som missbrukar sin maktposition.

Jag hörde advokat Claes Palme flera gånger säga att det var en sak att ha rätt, en annan att få rätt. Det är väl det allting handlar om, tron på rättssamhället? Man förväntar sig inte att överordnade saknar moral. Att starka hierarkier kan diktera mörkläggning och med maktmedel skapa resurser att verkställa den. Man förväntar sig inte att jurister eller fackföreningstoppar är korrumperade utan att det finns gränser. Att det finns skyddsnät i lagar. Att staten i staten aldrig skall tillåtas växa sig så tät, att inget ljus kan tränga in och avslöja när allt går över styr.

Det jag skriver här är sant, även om det är osannolikt. Först var jag inne på att skriva en fiktion, men då verkligheten gång på gång överträffade fantasin höll jag mig till den.

Det här är min historia om mina chefers och rättsvårdande myndigheters systematiska mörkläggning av vårt ansvar för det uppenbara sjökortsfelet i farleden till Södertälje som starkt kom att påverka mångas liv;

torsdag 3 juni 2010

31. - Bättre att tio skyldiga...


...Allt var inte grått och svart. Det hade plötsligt blivit en inre tillfredsställelse att se rött. Bristen på arbete ledde till annan kreativitet. För att fördriva tiden tog Christina och jag långa luncher och gick ofta utan mål runt i centrum. Vi hämtade lunchmat i någon salladsbar och kunde döda ännu mera tid när vi kom tillbaka till jobbet. Vid ett tillfälle tog jag med mig ett reklamblad med en tävlingskupong. Jag skrev en slogan. En slogan, där det gällde att hitta på någonting slagfärdigt om en bil och ost i tub med tjugo ord. Jag vann en lyxig sportbil. Den röda ”cabben” stod nu rakt nedanför mitt fönster och glänste bredvid generaldirektörens mer trista tjänstebil. Var inte det lycka, vad kunde jag mer begära? Jag skrev den ju på arbetstid – min slogan.
forts.kapitel 31...

tisdag 1 juni 2010

30. "Sista striden"


...Advokat Palme hade helt rätt. Vi var "överglänsta". Statens fina modell måste ha tagit veckor, kanske månader att tillverka. Nivåkurvorna på Södertäljevikens botten hade sågats ut – meter för meter, som man ibland kan se hos tävlingsförslag i den mest seriösa arkitekttävling. Den lilla modell jag gjort tidigare av masonit och Plastic Padding i A4-format, liknade mest en billig souvenir jämfört med statens.
Men det fanns en likhet, och den var viktig. Både mitt lilla plastgrund och statens stora farledsmodell var i båda fallen menade att föreställda verkligheten. Och verkligheten låter sig inte manipuleras lika lätt som ett gammalt sjökort.
Under en paus återvände Arnljot och jag till den stora modellen. Den var placerad mitt i lokalen, mellan parternas bås och domarskranket. Det var en fantastisk syn. Där låg Tsesisgrundet på lit de parade, bara ett par meter framför och nedanför Högsta domstolens ledamöter. På mindre än en minut tog vi oss friheten att förvandla statens trumfkort till ett absolut fiasko. Jag hade tidigt mina aningar om vad som var på gång, så jag hade tagit med mig en rödfärgad transparent linjetejp, bara några millimeter bred. Det enda vi behövde göra var att tejpa en enda linje på glasskivan. Det var bäringen 346° till fyren Fifong. Den sektorgräns som fanns i vår fyrlista och som var den utritade farledsgränsen vit/grön i sjökortet före olyckan. Hela grundet och drygt det, hamnade naturligtvis i vit sektor – i farleden, precis som jag och flera med mig upptäckte redan på olycksdagen. Det var ju därför lotsdirektören trots protester från sjökartedirektören Hallbjörner efter olyckan flyttat ut sektorgränsen 78 meter. Kunde problemet vara enklare?
Det samlades några lagkunniga runt oss när vi gjort manövern, men varken Arnljot eller jag såg vem som sa det på gedigen skånska:
– Vem har byggt sarkofagen?
forts. kapitel 30...

måndag 31 maj 2010

29. Genombrottet!


...Det blev en dag att minnas–genombrottet! Vi hade stora förväntningar, och vi blev inte besvikna. Claes Palme och hans medhjälpare var i toppform. Planschen med alla viktiga bäringar fanns på plats. Den bars in i högtidlig procession och avtäcktes som en nyupptäckt ”Rembrandt”.
Rederiets advokat höll stor show och presenterade planschen som "hela processen i ett nötskal". Det var en fantastisk känsla att på plats i hovrätten få uppleva när verkligheten kom ikapp mygel och systematiska mörkläggning. Tsesisärendets svårfångade mysterium hade med ens blivit konkret för förvaret och de kunde på ett pedagogiskt och enkelt sätt förklara sjöfararnas ståndpunkt.
forts. kapitel 29...

söndag 30 maj 2010

28. Klaga aldrig!


...Den nye verkschefen berättade om sin karriär. Som ung styrman hade han en dag fått befälhavarens uppdrag att kontakta Sjöfartsverket i ett farledsärende. Han hade tagit många och nervösa turer runt telefonen innan han vågade slå numret till den respektingivande myndigheten i huvudstaden.
Nu satt han själv på toppen, och vi frågade oss lite till mans om han också kunde titta ner? Jag hade fått chansen att spela gitarr i det underhållande bandet med mina kompisar från Händelöverkstaden, men jag tyckte att det i min situation kanske skulle bli alltför utmanande?
När generaldirektören några dagar senare gick runt och presenterades för personalen tittade han också in på specialdetaljen. Jag hade nu flyttats till ett ganska stort, men mörkt tjänsterum. Det låg längst in i återvändskorridoren, innanför sjökortslagret på bottenplanet. Jag ”gnuggade” prickar. Av en händelse höll jag den dagen på med att förse våra sjökortsoriginal på den baltiska sidan av Östersjön med ny utprickning. Där låg Tsesis hemmahamn Klaipeda. Det kunde blivit en inledning till ett intressant samtal, men jag tog inget initiativ, det hade jag överlämnat till honom. Vi nickade bara åt varandra när den eskorterande sektionschefen presenterade mig och jag kunde inte utläsa någonting av det korta mötet.
forts. kapitel 28...

tisdag 25 maj 2010

27. Sorti


"...Vad jag reagerar mot är – med hänsyn till angivna omständigheter – att tidningen låter just Anders Ahlmark helt oemotsagd komma till tals på detta sätt i det i och för sig mycket omskrivna Tsesis-ärendet. Tidningens förmodligen ganska stora läsekrets kan ju inte rimligen antas ha sådana insikter i denna aktuella fråga att man rätt kan bedöma trovärdigheten av innehållet i Ahlmarks artikel.
Ett enkelt telefonsamtal eller annan lämplig kontakt hade jag onekligen uppskattat innan det här numret av tidningen gick till tryckning. Förmodligen hade jag även då avstått från ett direkt bemötande, men kanske hade jag ändå fällt någon kommentar eller framfört någon synpunkt som varit värd ett åtminstone litet utrymme i anslutning till Ahlmarks inlägg – för ’balansens’ skull om inte annat.
...det är riktigt som du påpekar att tidningen inte förut engagerat sig i Tsesis-ärendet. I min enfald (tydligen) har jag trott att detta berott på att man bl.a. i ljuset av de ganska omfattande – och när det gäller resultatet helt entydiga – JK- och JO-utredningar m.m. som framtvingats av Ahlmark tidigare agerande insett att hans beskyllningar och kritik mot främst ledningen vid sjöfartsverket egentligen inte alls förtjänar den uppmärksamhet som andra tidningar – och även radio och TV – ägnat saken..."
forts. kapitel 27...

söndag 23 maj 2010

26. Tsesis i tingsrätten


... Som om det inte de skulle räcka, dömdes vi ut som sakkunniga – i alla fall opartiska experter.Han hade noterat vår ”muntra skadeglädje” när något gick snett för staten och någon på åhörarplats hade rapporterat till advokaten att vi ville ha rubriker när det gick åt andra hållet?
Vi var inställda på en lång besvärlig resa och vi saknade det samlade försvaret för lotsen från sjöförklaringen oerhört.
forts.kapitel 26...

onsdag 19 maj 2010

25. Svart blir vitt!

...Våra övervakare verkade inte förstå någonting och tittade på varandra. Pulsen ökade ännu mer. Medan jag funderade på hur jag skulle kunna skaffa mig en kopia av kartan, gick jag snabbt igenom det resterande materialet på bordet. Jag hittade ingen vettig lösning. Jag skulle aldrig få en kopia med mig därifrån. Vad skulle hända om jag skulle jag rycka åt mig kartan, rusade ut till kopieringsapparaten som fanns i korridoren alldeles utanför och stoppa kopian innanför skjortan? Eller kanske springa direkt ut på gatan och ropa på polis? Det var svårt att tänka klart. Jag kom inte på någon annan lösning än att snällt fråga om jag fick ta en kopia...
forts kapitel 25...

söndag 16 maj 2010

24. Scoopet!


...Han ringde upp Ingvar Gullnäs, presenterade sig och fick upprepa tidningens namn flera gånger. Gullnäs trodde det var FIB-Kulturfront som ville bestämma träff. IB-affären, där Ingvar Gullnäs tryckfrihetsåtalade tidningen för ”beljugande av myndighet” utan framgång, var inte glömd.
Det var på JK-ämbetet reportern gjorde sitt sensationella fynd, generaldirektör Lennart Johanssons hemligstämplade bekännelse till JK Gullnäs från mars 1978. I ett brunt kuvert låg verkschefens taktiska redogörelse. Den hade hamnat under fel diarienummer och tillhörde inte något av tillsynsärendena i Tsesisaffären, utan Gullnäs parallella skadeståndsärende mot det ryska Tsesisrederiet.Det fanns ett problem...
forts.kapitel 24...

söndag 9 maj 2010

23. Historiens vingslag!


...Vi närmade oss målet. På avstånd hördes en mistlur från ett ankrat fartyg, kanske utanför Landsort? Skäret Käringklubben dök upp som ett ganska högt hinder snett framför oss. Det var en ödesmättad, overklig känsla att nästan ljudlöst glida in på den scen där allting började. Jollen sattes i. På med flytvästen. Jag tog en roddtur med Christian.
Fotografen bytte objektiv och plåtade medan jag rodde i cirklar runt den nyutlagda gröna lysbojen som markerade Tsesisgrundet. Tänk, en lysboj på grundet som inte fanns, så meningslöst att fortsätta mörka och bortse från det uppenbara sjökortsfelet. Det är klart att det inte hade hänt om grundet varit utprickat. Så onödigt och förbannat långt det hade gått. Varför?
forts. kapitel 23...

torsdag 6 maj 2010

22. Dubbel torsk



...Jag var nöjd och optimistisk, men hade mycket att fundera på när jag tog tåget hem till Norrköping. Jag var fortfarande upptagen med tankarna på vad jag upptäckt hos JK.
Christina var inte lika optimistiskt när det gällde förhandlingarna och framtiden. Varför skulle det vända nu? Så här långt hade ju ingenting utvecklats som vi hoppats och trott. Säkert fanns det fortfarande utgångar som vi inte kände till?
forts. kapitel 22...

torsdag 29 april 2010

21. "Fången på fyren"


...Det var absolut kolmörkt och tyst i rummet när jag vaknade nästa morgon. Ännu ett oundvikligt ögonblick att allvarligt fundera över mitt öde. Jag kunde föreställa mig mina chefers roade miner på sjökarteavdelningen om de visste var jag befann mig just nu. Och det utgick jag från att de gjorde. Här och nu var jag totalt avväpnad och det var många sjömil till verkligheten – och kanske en ocean till upprättelse? Det hade tagit tid, men jag började förstå hur försvarslös jag egentligen var. Ibland hade jag i fantasin liknat jobbet – sjökarteavdelningen – vid en bunker. En stat i staten med egna lagar och totalt befriad från insyn. Inget ljus släpptes in och JK hade med sina beslut armerat bunkern och lagt på ett par ytterligare lager betong. Nu befann jag mig bildligt exakt i den situationen. Det var lite märkligt, men det kunde varit värre. Jag var ändå fri och kände inget krav eller tvång från min nya omgivning.
forts. kapitel 21...

tisdag 27 april 2010

20. Inget åtal


...Journalisten, ”nummer ett” på DN hörde av sig igen. Han ville göra ett reportage om mig – gärna med bilder och helst från Tsesisgrundet. Jag var inte helt ointresserad, men tiden var illa vald. En vecka senare skulle jag vara hantlangare på en kassunfyr mitt ute i havet och skulle bli borta ett par veckor. DN-journalisten tyckte att det lät som en bra bakgrund till artikeln och lovade återkomma. När jag ändå hade honom på tråden, frågade jag om han hört någonting om mitt debattinlägg. Han svarade frankt att journalisterna på tidningen inte hade någonting med debattsidan att göra. Men så mycket kunde han säga, att det fanns till att börja med två kriterier som måste uppfyllas för att bli publicerad på ”DN-debatt”.
För det första måste man vara "känd", och för det andra måste man vara "rumsren". Frågan var om jag i dagsläget ens uppfyllde något av kraven?
forts. kapitel 20...

lördag 24 april 2010

19. "Jag kommer tillbaka!"


... Samma dag som jag lämnade sjökarteavdelningen gjorde den nyinstallerade kommunikationsministern Anitha Bondestam sitt introduktionsbesök på verket. När jag passerade utanför personalrestaurangen, stannade jag upp. Det var tomt på gågatan. Där inne välkomnades det kvinnliga statsrådet med drinkar och tal. Jag lekte med tanken att gå in med alla mina plastkassar och ta ömt farväl av verksledningen. Det hade jag kanske gjort, om jag inte i sista stund kom på att jag trots allt fortfarande var anställd.
forts. kapitel 19...

torsdag 22 april 2010

18. "Rött kort"


...Skärtorsdagen den 12 april. Det var på dagen ett år sedan jag presenterade mitt debattinlägg för verkschefen och genom en spontan ingivelse önskat sjökartedirektören Hallbjörner ”glad påsk!”
Det var återigen en kort arbetsdag på ämbetsverken. Klockan halv tolv på förmiddagen sökte den administrativa chefen Järmark mig på snabbtelefonen. Han bad mig komma upp och han var som vanligt inte ensam. I rummet fanns också den byrådirektör som bevittnade vårt första möte. Det slog mig att herrarna var på språng. Båda var fullt påklädda med knäppa överrockar. Jag fick en skrivelse i handen utan kommentar. Det tog inte många sekunder innan jag förstod att jag hade fått ”rött kort”. Sjöfartsverket hade valt alternativet ”maximal upptrappning”.
Jag vek ihop pappret, önskade förstås ”glad påsk!” – innan någon annan hann göra det – och avvek före cheferna.
Yrkesförbudet och tvångsförflyttningen var ett faktum. Generaldirektören hade oväntat kommit hem från sin resa och tagit beslutet. Min blivande högsta chef på driftavdelningen Haggård tillhörde verksledningen och ville inte skriva på, men hade egentligen inget val. Från den första maj var jag elingenjör – på pappret – vare sig jag ville eller inte.
forts. kapitel 18...

onsdag 21 april 2010

17. Djupfrysning

...Snart fanns det inte mycket kvar av vare sig mig eller mitt jobb. Jag hade inte längre möjligheten att kvittera ut de kartor från arkivet jag behövde i jobbet. Om jag nu också lämnade ifrån mig mina arbetsverktyg kunde jag säga adjö till både mitt yrke och min tjänst. Dessutom var jag på väg att totalisoleras. På två dagar hade jag fått bekanta mig med nya begrepp inom statsförvaltningen, "kontrollbevakning" och "djupfrysning". Samtidigt pågick förhandlingar för att ge mig yrkesförbud och tvångsförflytta mig till en främmande verksamhet. Och det var ingen mardröm, det var verklighet.
Det är klart att jag tyckte att JK Gullnäs hade ett ansvar för den här utvecklingen, men jag visste ännu ingenting om kopplingarna och det gemensamma intresset och samarbetet med verksledningen sedan starten.
Hade justitiekanslern inte upptäckt Hallbjörners fobier i alla vittnesförhör han genomfört och inte förstått att det bara skulle bli ett större problem om sjökartedirektören dessutom fick grönt ljus? Eller rymdes det som nu var på gång också inom Ingvar Gullnäs ”partsintresse”?
Jag var tvungen att testa.

Frågorna till JK Gullnäs fick rubriken "Tsesis - uppföljning?". Jag beskrev händelseutvecklingen efter det tidigare JK-beslutet innan jag ställde frågorna.
Jag undrade om jag som tjänsteman inte hade någon grundlagskyddad rätt att framföra berättigad kritik till JK? Om JK: s beslut kunde användas mot mig i ett omplaceringsärende? Jag frågade också om den tidigare rapporten var en dom över mitt handlande i Tsesisaffären och att det därmed var fritt fram för trakasserier och disciplinära bestraffningar på jobbet?
Jag undrade också om myndigheten kunde förbjuda kollegor att samtala med mig? Jag bad tacksamt om ett snabbt svar, då jag ansåg att andra kamrater kunde hamna i samma situation.
forts. kapitel 17...

måndag 19 april 2010

16. Droppen

...– Är det tuff kritik det där? frågade jag mer på skoj och spelade korkad. Järmark kände mig inte alls, så varför inte? Jag är inte så bra på att tolka sådana där beslut? fortsatte jag.
– Ja, det ska jag säga dig grabben. Jag har läst många JK-utredningar i mina dagar men aldrig, aldrig sett ett så hårt omdöme om en enskild person. Han tittade på sin bisittare, antagligen för att få medhåll, men eftersom personalchefen satt bakom mig, kunde jag inte se reaktionen.
Järmark var jurist och många år tidigare ”överförd” från kommunikationsdepartementet. Han visste nog vad han pratade om. Men jag förstod inte riktigt. Skulle jag bara lägga sig ner och dö för att JK inte litade på mina ord? Utan att han berört grunden för min kritik – grundet. Det var kanske så man skulle reagera om man satt i en verksledning eller hade ett toppjobb. Försvinna genom en lucka i golvet eller tyna bort i en utredning på departementet? Hade jag inte fattat att jag var överkört, krossad, nermald, pulvriserad och borde försvinna från kartan? Kunde jag inte läsa innantill?
forts. kapitel 16...

söndag 18 april 2010

15. Saklig grund?

...När jag nästa dag besökte posten, träffade jag den verksjurist som jag först invigde i mörkläggningen och som jag hoppades skulle bli min länk till generaldirektören. Det var vårt samtal på mitt rum, som var orsaken till att jag blev inkallad till Hallbjörner samma dag och fick munkavle. Jag hade bara ett par dagar senare låtit henne förstå min nya situation med munkavlen när vi hastigt passerade varandra i entréhallen. Det var det enda ögonblick jag missbrukat mitt löfte till Hallbjörner att inte ta kontakt med våra jurister. Hon hade senare berättat för JK om vårt tidiga möte och också sagt att hon förde mina åsikter vidare till sina kollegor – Brusewitz och Franson.
Vi gick tillsammans och samtalade på vägen tillbaka till jobbet när Arnljot med långa och raska steg närmade sig bakifrån. Han hade ryssmössan ordentligt nerdragen över öronen. Det var kallt.
– Verket är klar med sin stämningsansökan mot det ryska rederiet, sa hon som en allmän upplysning. Hon visste att vi var intresserade.
– Yes! Arnljot och jag kopplade på det stora smilet, det här beskedet hade vi längtat efter länge. Vårt sällskap tittade förvånad på oss när hon såg våra känsloyttringar och fortsatte…
– Stämningen ligger hos JK för godkännande.
– Va!?
– Den ligger hos JK, stämningen.

Blixten hade slagit ner igen. Det kom som en fullständig överraskning. Hade JK andra intressen i Tsesisärendet? Att han inte ville föregripa en eventuell rättegång var väl okej, men hade samme Ingvar Gullnäs också ett finger med i spelet om statens stora skadeståndskrav mot rederiet? Då hade han ju själv genom sitt beslut haft slagläge för att verkligen kunna påverkat utvecklingen, vilket skulle förklara massor, men det var ändå svårt att tro att det var sant.
forts.kapitel 15...

onsdag 14 april 2010

14. "För benägen handläggning"



... Det mest positiva var upptäckten att Arnljot och jag långt ifrån var ensamma kritiker. Att facket genom Anita var rakt, visste jag redan. Att våra egna sjökortsutredare hade ett helvete visste vi också. Men att lotsdirektören i Stockholm fört en egen kamp för rättvisan visste jag inte. Jag var också nyfiken på vad bl.a. Statskontorets avdelningsdirektör hade sagt till JK. Honom hade jag själv träffat på verket tidigare. Men jag reflekterade aldrig på allvar över att kontakta de andra som av olika anledning varit kritiska. Jag hade full upp med min egen fortsättning och dessutom hade jag Christina och Arnljot att bolla åsikter med. Jag var glad att ha någon att luta mig mot – det blåste nämligen upp till orkan.

När ridån går upp för nästa scen befinner vi oss på ett svenskt ämbetsverk. Året är 1978 och det är bara sex år till Orwells ”1984”. Huvudpersonen sjökartedirektören och kommendören Folke Hallbjörner har just friats från kritik för mygel, mörkläggning och maktmissbruk. Domare var regeringens främste juridiska företrädare, rådgivare, statens advokat i tvister i domstol och skadereglerare för anspråk mot staten, JK Ingvar Gullnäs. Kritikerna sitter i ett hörn och väntar nervöst på fortsättningen. En bunt nya och gamla marionettdockor ligger på golvet. –Varsågod, säger regissören, efterspelet kan börja.

Hallbjörner var inte sen att maximalt utnyttja den immunitet JK Ingvar Gullnäs gav honom. Bara åtta dagar efter JK-beslutet, den 23 november, började han att på sitt eget personliga sätt lösa de "spänningar och motsättningar" som JK i sitt slutord kallat konfliktens "olustiga drag". Det som så här långt varit ”olustigt” var en västanfläkt mot vad som nu väntade oss kritiker de närmaste dagarna.

Jag hade vänner på sjökarteavdelningens expedition. Personalen där skulle nu få skriva ut manus på den ena hämndaktionen efter den andra. Sjökartedirektörens penna glödde. Hallbjörner skulle nu visa sina ledaregenskaper och sitt omdöme med full kraft i skrift.
forts. kapitel 14...

måndag 12 april 2010

13. Beslutet


...Pausrummet på jobbet var en öppen plats, ett kvadratiskt torg i korridorsystemet. Sköna hörnsoffor i varma färger, stolar och bord var inramade av en låg vägg med runda mjuka hörn som gav en ombonad och behaglig känsla. Infällda spotlights i taket bidrog till en lätt mysig stämning. Ett litet pentry med kylskåp, spisplattor, bestickhurts och överskåp med röda luckor.
Samma morgon som JK-beslutet skulle bli offentligt hände det något märkligt. ”Styrka 10” hämtade i tropp sina koppar i pentryskåpet under tystnad, och gick därifrån. Vi som redan tagit plats tittade förvånat på varandra och kunde bara gissa vad som hänt. Själv hade jag mina onda aningar, men behöll dem för mig själv. Några av ritarna spekulerade i om det kunde vara någon slags protest mot att någon av oss gärna läste morgontidningen på rasten, eller plockade fram stickningen?
Fikapauserna var numer de enda tillfällen jag kunde snappa upp någonting som hade med jobbet att göra. Nu hade några manliga arbetskamrater i all hast skaffat en kaffebryggare och ordnat ett fikahörn i ett mera trist tjänsterum.
Det kändes overkligt på något sätt. Säkert hade aktionen med Tsesis att göra, men jag visste inte säkert. Skulle informationen till mig frysas ytterligare? Var det en beordrad reträtt, eller var jag så blind att jag inte begrep om det var något annat? Vi hade ju fortfarande kunnat prata med varandra och ibland sarkastiskt skämtat om vissa huvudlösa konsekvenser av det som hänt. Kanske var det en säkerhetsventil för oss alla? Som nu plomberats.
forts. kapitel 13...