lördag 22 december 2012

PROLOG

" -Han har skadat verket så in i helvete, säger generaldirektören till DN och dunkar näven i skrivbordet gång på gång. -Så inte tänker vi be honom om ursäkt."
(DN 23 oktober 1987)

Det går inte att ana hur det ska sluta. Du är väldigt liten när allting börjar, oerfaren och rädd, men växer och kan bli brutalt respektlös när du vet att du har rätt. Man hoppas bara att det självklara öppnar ögon på någon högre makt, som kommer till din hjälp. Du vill tro att det finns enkla lösningar, men det finns alltid en baksida, full av oanade konsekvenser.
När valet är gjort och man tagit strid ställs höga krav. Du kanske hamnar i en situation där du måste prestera trovärdiga och bindande bevis. Där allt du säger och gör kommer att vägas på guldvåg. Om du tappar kontrollen är du ute i kylan. Det kanske inte räcker med att kunna skriva och redigera på din dator. Blir du riktigt het ska du kunna säga kloka saker till media som inte nöjer sig med vad som helst.
Men om du har full koll på allt och alla förutsättningar, kan du ändå inte vara säker. Om hoten är för starka kan din livlina, din trygghet i dina arbetskamraters om än passiva stöd, huggas av utan förvarning. Du brakar då genom alla skyddsnät du trodde fanns och hinner aldrig säga att det var för någon annan du gjorde som du gjorde.

Men allt det negativa vägs dubbelt upp av känslan och medvetenheten om att det du står för är rätt. Du får styrkan och det finns ingen begränsning i vad du vågar. Det är stärkande att genomskåda och tappa respekten för personer som missbrukar sin maktposition.

Jag hörde advokat Claes Palme flera gånger säga att det var en sak att ha rätt, en annan att få rätt. Det är väl det allting handlar om, tron på rättssamhället? Man förväntar sig inte att överordnade saknar moral. Att starka hierarkier kan diktera mörkläggning och med maktmedel skapa resurser att verkställa den. Man förväntar sig inte att jurister eller fackföreningstoppar är korrumperade utan att det finns gränser. Att det finns skyddsnät i lagar. Att staten i staten aldrig skall tillåtas växa sig så tät, att inget ljus kan tränga in och avslöja när allt går över styr.

Det jag skriver här är sant, även om det är osannolikt. Först var jag inne på att skriva en fiktion, men då verkligheten gång på gång överträffade fantasin höll jag mig till den. Det här är min historia;