torsdag 29 april 2010

21. "Fången på fyren"


...Det var absolut kolmörkt och tyst i rummet när jag vaknade nästa morgon. Ännu ett oundvikligt ögonblick att allvarligt fundera över mitt öde. Jag kunde föreställa mig mina chefers roade miner på sjökarteavdelningen om de visste var jag befann mig just nu. Och det utgick jag från att de gjorde. Här och nu var jag totalt avväpnad och det var många sjömil till verkligheten – och kanske en ocean till upprättelse? Det hade tagit tid, men jag började förstå hur försvarslös jag egentligen var. Ibland hade jag i fantasin liknat jobbet – sjökarteavdelningen – vid en bunker. En stat i staten med egna lagar och totalt befriad från insyn. Inget ljus släpptes in och JK hade med sina beslut armerat bunkern och lagt på ett par ytterligare lager betong. Nu befann jag mig bildligt exakt i den situationen. Det var lite märkligt, men det kunde varit värre. Jag var ändå fri och kände inget krav eller tvång från min nya omgivning.
forts. kapitel 21...

tisdag 27 april 2010

20. Inget åtal


...Journalisten, ”nummer ett” på DN hörde av sig igen. Han ville göra ett reportage om mig – gärna med bilder och helst från Tsesisgrundet. Jag var inte helt ointresserad, men tiden var illa vald. En vecka senare skulle jag vara hantlangare på en kassunfyr mitt ute i havet och skulle bli borta ett par veckor. DN-journalisten tyckte att det lät som en bra bakgrund till artikeln och lovade återkomma. När jag ändå hade honom på tråden, frågade jag om han hört någonting om mitt debattinlägg. Han svarade frankt att journalisterna på tidningen inte hade någonting med debattsidan att göra. Men så mycket kunde han säga, att det fanns till att börja med två kriterier som måste uppfyllas för att bli publicerad på ”DN-debatt”.
För det första måste man vara "känd", och för det andra måste man vara "rumsren". Frågan var om jag i dagsläget ens uppfyllde något av kraven?
forts. kapitel 20...

lördag 24 april 2010

19. "Jag kommer tillbaka!"


... Samma dag som jag lämnade sjökarteavdelningen gjorde den nyinstallerade kommunikationsministern Anitha Bondestam sitt introduktionsbesök på verket. När jag passerade utanför personalrestaurangen, stannade jag upp. Det var tomt på gågatan. Där inne välkomnades det kvinnliga statsrådet med drinkar och tal. Jag lekte med tanken att gå in med alla mina plastkassar och ta ömt farväl av verksledningen. Det hade jag kanske gjort, om jag inte i sista stund kom på att jag trots allt fortfarande var anställd.
forts. kapitel 19...

torsdag 22 april 2010

18. "Rött kort"


...Skärtorsdagen den 12 april. Det var på dagen ett år sedan jag presenterade mitt debattinlägg för verkschefen och genom en spontan ingivelse önskat sjökartedirektören Hallbjörner ”glad påsk!”
Det var återigen en kort arbetsdag på ämbetsverken. Klockan halv tolv på förmiddagen sökte den administrativa chefen Järmark mig på snabbtelefonen. Han bad mig komma upp och han var som vanligt inte ensam. I rummet fanns också den byrådirektör som bevittnade vårt första möte. Det slog mig att herrarna var på språng. Båda var fullt påklädda med knäppa överrockar. Jag fick en skrivelse i handen utan kommentar. Det tog inte många sekunder innan jag förstod att jag hade fått ”rött kort”. Sjöfartsverket hade valt alternativet ”maximal upptrappning”.
Jag vek ihop pappret, önskade förstås ”glad påsk!” – innan någon annan hann göra det – och avvek före cheferna.
Yrkesförbudet och tvångsförflyttningen var ett faktum. Generaldirektören hade oväntat kommit hem från sin resa och tagit beslutet. Min blivande högsta chef på driftavdelningen Haggård tillhörde verksledningen och ville inte skriva på, men hade egentligen inget val. Från den första maj var jag elingenjör – på pappret – vare sig jag ville eller inte.
forts. kapitel 18...

onsdag 21 april 2010

17. Djupfrysning

...Snart fanns det inte mycket kvar av vare sig mig eller mitt jobb. Jag hade inte längre möjligheten att kvittera ut de kartor från arkivet jag behövde i jobbet. Om jag nu också lämnade ifrån mig mina arbetsverktyg kunde jag säga adjö till både mitt yrke och min tjänst. Dessutom var jag på väg att totalisoleras. På två dagar hade jag fått bekanta mig med nya begrepp inom statsförvaltningen, "kontrollbevakning" och "djupfrysning". Samtidigt pågick förhandlingar för att ge mig yrkesförbud och tvångsförflytta mig till en främmande verksamhet. Och det var ingen mardröm, det var verklighet.
Det är klart att jag tyckte att JK Gullnäs hade ett ansvar för den här utvecklingen, men jag visste ännu ingenting om kopplingarna och det gemensamma intresset och samarbetet med verksledningen sedan starten.
Hade justitiekanslern inte upptäckt Hallbjörners fobier i alla vittnesförhör han genomfört och inte förstått att det bara skulle bli ett större problem om sjökartedirektören dessutom fick grönt ljus? Eller rymdes det som nu var på gång också inom Ingvar Gullnäs ”partsintresse”?
Jag var tvungen att testa.

Frågorna till JK Gullnäs fick rubriken "Tsesis - uppföljning?". Jag beskrev händelseutvecklingen efter det tidigare JK-beslutet innan jag ställde frågorna.
Jag undrade om jag som tjänsteman inte hade någon grundlagskyddad rätt att framföra berättigad kritik till JK? Om JK: s beslut kunde användas mot mig i ett omplaceringsärende? Jag frågade också om den tidigare rapporten var en dom över mitt handlande i Tsesisaffären och att det därmed var fritt fram för trakasserier och disciplinära bestraffningar på jobbet?
Jag undrade också om myndigheten kunde förbjuda kollegor att samtala med mig? Jag bad tacksamt om ett snabbt svar, då jag ansåg att andra kamrater kunde hamna i samma situation.
forts. kapitel 17...

måndag 19 april 2010

16. Droppen

...– Är det tuff kritik det där? frågade jag mer på skoj och spelade korkad. Järmark kände mig inte alls, så varför inte? Jag är inte så bra på att tolka sådana där beslut? fortsatte jag.
– Ja, det ska jag säga dig grabben. Jag har läst många JK-utredningar i mina dagar men aldrig, aldrig sett ett så hårt omdöme om en enskild person. Han tittade på sin bisittare, antagligen för att få medhåll, men eftersom personalchefen satt bakom mig, kunde jag inte se reaktionen.
Järmark var jurist och många år tidigare ”överförd” från kommunikationsdepartementet. Han visste nog vad han pratade om. Men jag förstod inte riktigt. Skulle jag bara lägga sig ner och dö för att JK inte litade på mina ord? Utan att han berört grunden för min kritik – grundet. Det var kanske så man skulle reagera om man satt i en verksledning eller hade ett toppjobb. Försvinna genom en lucka i golvet eller tyna bort i en utredning på departementet? Hade jag inte fattat att jag var överkört, krossad, nermald, pulvriserad och borde försvinna från kartan? Kunde jag inte läsa innantill?
forts. kapitel 16...

söndag 18 april 2010

15. Saklig grund?

...När jag nästa dag besökte posten, träffade jag den verksjurist som jag först invigde i mörkläggningen och som jag hoppades skulle bli min länk till generaldirektören. Det var vårt samtal på mitt rum, som var orsaken till att jag blev inkallad till Hallbjörner samma dag och fick munkavle. Jag hade bara ett par dagar senare låtit henne förstå min nya situation med munkavlen när vi hastigt passerade varandra i entréhallen. Det var det enda ögonblick jag missbrukat mitt löfte till Hallbjörner att inte ta kontakt med våra jurister. Hon hade senare berättat för JK om vårt tidiga möte och också sagt att hon förde mina åsikter vidare till sina kollegor – Brusewitz och Franson.
Vi gick tillsammans och samtalade på vägen tillbaka till jobbet när Arnljot med långa och raska steg närmade sig bakifrån. Han hade ryssmössan ordentligt nerdragen över öronen. Det var kallt.
– Verket är klar med sin stämningsansökan mot det ryska rederiet, sa hon som en allmän upplysning. Hon visste att vi var intresserade.
– Yes! Arnljot och jag kopplade på det stora smilet, det här beskedet hade vi längtat efter länge. Vårt sällskap tittade förvånad på oss när hon såg våra känsloyttringar och fortsatte…
– Stämningen ligger hos JK för godkännande.
– Va!?
– Den ligger hos JK, stämningen.

Blixten hade slagit ner igen. Det kom som en fullständig överraskning. Hade JK andra intressen i Tsesisärendet? Att han inte ville föregripa en eventuell rättegång var väl okej, men hade samme Ingvar Gullnäs också ett finger med i spelet om statens stora skadeståndskrav mot rederiet? Då hade han ju själv genom sitt beslut haft slagläge för att verkligen kunna påverkat utvecklingen, vilket skulle förklara massor, men det var ändå svårt att tro att det var sant.
forts.kapitel 15...

onsdag 14 april 2010

14. "För benägen handläggning"



... Det mest positiva var upptäckten att Arnljot och jag långt ifrån var ensamma kritiker. Att facket genom Anita var rakt, visste jag redan. Att våra egna sjökortsutredare hade ett helvete visste vi också. Men att lotsdirektören i Stockholm fört en egen kamp för rättvisan visste jag inte. Jag var också nyfiken på vad bl.a. Statskontorets avdelningsdirektör hade sagt till JK. Honom hade jag själv träffat på verket tidigare. Men jag reflekterade aldrig på allvar över att kontakta de andra som av olika anledning varit kritiska. Jag hade full upp med min egen fortsättning och dessutom hade jag Christina och Arnljot att bolla åsikter med. Jag var glad att ha någon att luta mig mot – det blåste nämligen upp till orkan.

När ridån går upp för nästa scen befinner vi oss på ett svenskt ämbetsverk. Året är 1978 och det är bara sex år till Orwells ”1984”. Huvudpersonen sjökartedirektören och kommendören Folke Hallbjörner har just friats från kritik för mygel, mörkläggning och maktmissbruk. Domare var regeringens främste juridiska företrädare, rådgivare, statens advokat i tvister i domstol och skadereglerare för anspråk mot staten, JK Ingvar Gullnäs. Kritikerna sitter i ett hörn och väntar nervöst på fortsättningen. En bunt nya och gamla marionettdockor ligger på golvet. –Varsågod, säger regissören, efterspelet kan börja.

Hallbjörner var inte sen att maximalt utnyttja den immunitet JK Ingvar Gullnäs gav honom. Bara åtta dagar efter JK-beslutet, den 23 november, började han att på sitt eget personliga sätt lösa de "spänningar och motsättningar" som JK i sitt slutord kallat konfliktens "olustiga drag". Det som så här långt varit ”olustigt” var en västanfläkt mot vad som nu väntade oss kritiker de närmaste dagarna.

Jag hade vänner på sjökarteavdelningens expedition. Personalen där skulle nu få skriva ut manus på den ena hämndaktionen efter den andra. Sjökartedirektörens penna glödde. Hallbjörner skulle nu visa sina ledaregenskaper och sitt omdöme med full kraft i skrift.
forts. kapitel 14...

måndag 12 april 2010

13. Beslutet


...Pausrummet på jobbet var en öppen plats, ett kvadratiskt torg i korridorsystemet. Sköna hörnsoffor i varma färger, stolar och bord var inramade av en låg vägg med runda mjuka hörn som gav en ombonad och behaglig känsla. Infällda spotlights i taket bidrog till en lätt mysig stämning. Ett litet pentry med kylskåp, spisplattor, bestickhurts och överskåp med röda luckor.
Samma morgon som JK-beslutet skulle bli offentligt hände det något märkligt. ”Styrka 10” hämtade i tropp sina koppar i pentryskåpet under tystnad, och gick därifrån. Vi som redan tagit plats tittade förvånat på varandra och kunde bara gissa vad som hänt. Själv hade jag mina onda aningar, men behöll dem för mig själv. Några av ritarna spekulerade i om det kunde vara någon slags protest mot att någon av oss gärna läste morgontidningen på rasten, eller plockade fram stickningen?
Fikapauserna var numer de enda tillfällen jag kunde snappa upp någonting som hade med jobbet att göra. Nu hade några manliga arbetskamrater i all hast skaffat en kaffebryggare och ordnat ett fikahörn i ett mera trist tjänsterum.
Det kändes overkligt på något sätt. Säkert hade aktionen med Tsesis att göra, men jag visste inte säkert. Skulle informationen till mig frysas ytterligare? Var det en beordrad reträtt, eller var jag så blind att jag inte begrep om det var något annat? Vi hade ju fortfarande kunnat prata med varandra och ibland sarkastiskt skämtat om vissa huvudlösa konsekvenser av det som hänt. Kanske var det en säkerhetsventil för oss alla? Som nu plomberats.
forts. kapitel 13...

söndag 11 april 2010

12. Game over

...Min sista punkt i materialet till JK blev i mina ögon den avgörande. Jag hade redan påpekat att ingen bagatell var liten nog att användas i mörkläggningssyfte.
Jag berättade för JK att Hallbjörners föregångare Fagerholm, i en artikel i Nautisk Tidskrift förklarat att verket borde ta på sig missen av Tsesisgrundet i hanteringen, i stället för att komma med diverse försök till bortförklaringar.
Sjölin svarade JK att den förre sjökartedirektören varken satt sig in i fakta kring Tsesisolyckan eller visste någonting om de senaste årens rutiner. Han borde nu i stället ta på sig skulden för de rutiner och den policy han införde ”trots starka protester från sina dåvarande medarbetare på sjökarteavdelningen. Hade dessa rutiner icke införts utan man hade fortsatt att tillämpa tidigare policy hade 1969 års mätningsresultat blivit fullständigt införda i sjökorten redan 1970.”

Sjölin glömde att titta i backspegeln. Han avslöjade i en mening att hans vittnesmål vid sjöförklaringen under ed, som från första stund handlat om att avfärda 1969 års mätningsresultat, varit en medveten bluff.
Att det med sunda sinnen skulle innebära att Tsesisolyckan aldrig behövt hända, tänkte nog inte Sjölin på just då. Lotsdirektören Torsten Ericsson hade redan vid sjöförklaringen sagt att han skulle ha prickat ut grundet och ändrat fyrsektorn redan 1969 om han fått vetat det han nu visste.
Vad kunde JK mer begära? Byrådirektör Sjölin, verkets huvudvittne och själv ansvarig för planering och redovisning av 1969 års mätningar i Södertäljeviken, erkände skriftligt att grundet skulle ha införts redan 1970 med en bättre organisation. Nu skyllde han på chefen som försvann från scenen fem år tidigare. Sjölin som vid sjöförklaringen kallade djupkartan för ”datakarta” och som i rapporten fick underrubriken ”inte helt pålitlig”. Dessutom var det en bekräftelse på att Sjölins egen sjömätning av grundet efter olyckan bara varit ett spel för galleriet, och att det inte alls var något fel på vare sig 1969 års mätningar eller resultatet.
forts.kapitel 12...

fredag 9 april 2010

11. I kulisserna

...Inledningsvis frågade jag JK Gullnäs om det var möjligt att bevisa att Sjöfartsverket ”medvetet förtigit viktig information och ”systematiskt försökt mörklägga en för ansvarsfrågan kritisk detalj.”
Jag svarade själv på frågorna genom att ta upp några omständigheter som underlättade möjligheten för den som inte kunde motstå frestelsen att mörklägga det egna ansvaret.
Jag pekade på vår monopolställning och vår unika verksamhet. Vetskapen om att utomstående kompetent insyn saknades. Att våra bedömningar normalt inte kan ifrågasättas.
Jag frågade JK hur det får vara möjligt att ett statligt verk, helt utan insyn eller kontroll utifrån, självt får utreda sina egna misstag och preparera materia, allt för att få lotsen fälld för tjänstefel?
Jag tänkte på mitt möte med pensionären och sjömätningsledaren kapten Grinne och i viss mån Hallbjörners utskällning av Sjölin när jag frågade JK om en enskild tjänsteman hade rätt att någon gång göra ett misstag och också ha rätten att erkänna det? Jag skrev att det var min förhoppning att mitt material skulle hjälpa till att ”rensa luften inom vårt sjöfartsverk”, som vår GD Lennart Johansson uttryckt sig. Jag avslutade med en sammanfattning:

” ’Mörkläggningen’ av Sjöfartsverket skuld till Tsesisolyckan började i samma ögonblick som olyckan blev känd på sjökarteavdelningen i Norrköping. Ett stort och för lekmannen till synes objektivt material presenterades vid sjöförklaringen. Allt material som på något sätt skulle kunna lägga skugga över verket lämnades hemma. Många tjänstemän blev ’indragna’ och fick bilda en trovärdig ram. Förhören blev ändå längre och svårare än man väntat och många motsägelser blottades.
Efter drygt fem månader vågade man inte längre hålla inne med tryckning av det ’nya’ sjökortet över olycksplatsen, trots att inte förhandlingen om skulden avslutats. Det gamla kortet var sedan länge slut i lagret.
Det avslöjades att man rättat sjökortet med drygt hundra fel från de mätningar 1969, som tidigare förklarats otillförlitliga vid sjöförklaringen i Stockholms Tingsrätt.
Tsesisgrundet har förts in i den nya sjökortsbilden, låt vara att man frångått sjösäkerhetsprinciper. Samtliga fyrar i området har sedan mätningsresultaten från 1969 blivit ’kända’, sektorerats om. Tsesisgrundet och andra känsliga passager har prickats ut och mängder av djupsiffror och 10-m kurvor har ändrats. De senare är ’farliga grund’.
Rättelsearbetet har tagit fjorton dagar för en tjänsteman att utföra, men det har tagit åtta år och en oljekatastrof, och dessutom tjugo nytryck av sjökort 721 innan de nonchalerade mätningsresultaten infördes på sin slutliga plats – i sjökortet.
Trots dessa enkla fakta, som man varken behöver fyrtio, tolv eller ett tjänsteår för att begripa, fortsätter Sjöfartsverket att bedyra sin oskuld.
Verkets del av skulden skulle redan olycksdagen kunnat sammanfattas på ett A4-blad, men gjordes i stället till ett gigantiskt spel med många tjänstemän och stora summor som insats.”
forts. kapitel 11...

tisdag 6 april 2010

10. Utredarnas intåg


...”Anders Ahlmark ansåg att Sjöfartsverket – oavsett grundets faktiska belägenhet – borde ta på sig skulden till olyckan, därför att man borde hjälpa lotsen…”
”Anders Ahlmark har en helt underordnad biträdesbefattning. I hans arbetsuppgifter ingick ingenting om utvärdering av mätdata eller överhuvudtaget något om sjökortsproduktion. I hans uppgift ingick alltså ej att deltaga i handläggningen av Tsesisärendet för vilken han för övrigt ej hade någon kompetens, eftersom han inte hade någon utbildning inom sjökarteområdet eller någon nautisk utbildning…”
”Jag finner det egendomligt att en outbildad tjänsteman med underordnad biträdesbefattning framställer sig som specialist på nästan hela sjökarteavdelningens arbetsområde och offentligt framslungar grava anklagelser mot såväl sina arbetskamrater som chefer inom en mängd olika områden utan att på minsta sätt styrka sina anklagelser…”
”När sedan vissa tidningar tar upp anklagelserna i stort uppslagna artiklar utan att besvära sig med att kontrollera sanningshalten blir naturligtvis arbetssituationen ytterst ansträngd…”
”Det är mycket tillfredsställande att de fackliga organisationerna – skriftligen så klart tagit ställning mot Anders Ahlmarks agerande…”
forts.kapitel 10...

måndag 5 april 2010

9. Låt dom mygla!


...Det blev ett givande möte på advokatkontoret i den magnifika takvåningen vid Kungsträdgården. Det var mycket trä, glas, sten och läder i inredningen. Kontrasten var stor mot den miljö och de samtal jag på senare tid haft med mina chefer och juristen Franson. Jag blev respekterad, något som jag inte tror enbart berodde på min kritik i Tsesisaffären.
Det förvånade mig direkt hur öppet advokaterna berättade om sina detaljerade och personliga intryck från sjöförklaringen. De verkade seriöst engagerade och såg nu fram emot nya drabbningar med verkets sjökortsförsvarare i en rättegång. De försäkrade mig att det skulle bli ännu tuffare tag.
Efter drygt två timmars samtal, var det dags att återvända till sjukhuset. Lättad och på gott humör tog jag en promenad. På Arsenalsgatan korsade kommunikationsministern min väg på bara några armlängders avstånd. Jag hann leka med tanken att presentera mig som "källan" innan han försvann in genom en departementsport.
forts. kapitel 9...

lördag 3 april 2010

8. Illusioner får vingar



...Vi fick middagsgäster och Christina hade gjort köttgryta. Radarparet från DN hälsade på igen. När köksbordet var avdukat tog jag fram sjökortsrullen. Tillsammans gjorde vi en grundlig genomgång och jämförde det nytryckta sjökortet med det gamla. Det var en road stämning när vi lekte ”finn 100 fel”. Vi hittade åtskilliga, och de var välkomna ur alla synpunkter.
Mest intressant var naturligtvis sjökortsbilden vid Tsesisgrundet. Trots allt förnekande av sjökortsfel sedan olyckstillfället, fanns det många och viktiga förändringar i det rättade sjökortet. Dels de rent nautiska rättelserna som lotsdistriktet och verkets trafiksektion, inte utan problem, kunnat pressa fram. Fyrar hade flyttats. Fyrsektorgränsen från fyren Fifång som nu skulle skydda för Tsesisgrundet hade fått flyttas rejält. Det fanns en djupsiffra och ett kryss. En ny prick vaktade grundet. Och en annan det grund som fanns på andra sidan farleden, som nu blivit visuellt mycket smalare. Det var väl ingen av oss som trodde att Tsesisolyckan hade inträffat med det här sjökortet. Nu var det definitivt "rökt" menade nummer två.
forts. kapitel 8...