lördag 6 mars 2010

2. Låsningen


Flygfotografier på morgontidningarnas förstasidor gav det fruktade beskedet. Oljetankern Tsesis stod mycket riktigt parkerad på vårt nyupptäckta 5,9-metersgrund. Jag var däremot inte säker på var sjökarteavdelningens chefer stod och vad som skulle bli nästa steg?
Sjökartedirektören Folke Hallbjörners oförklarliga utskällning av Sjölin gav en dålig eftersmak. Vad hade egentligen hänt? Skulle personlig prestige sättas först? Djupkartan låg på bordet, den kände alla till, men vad hade chefen i kikaren?
För varje timma som gick utan en officiell förklaring av missen, ökade obehagskänslan. Vi som i det här skedet inte var involverade i några beslut, spekulerade vilt på fikarasterna.
Själv försökte jag påverka utvecklingen så gott jag kunde. Av tidigare internt omdiskuterade grundstötningar hade jag förstått betydelsen av att mäta in haveristens position medan fartyget ännu stod kvar på grundet. Hade vi fartygets exakta läge, skulle vi slippa framtida spekulationer och tolkningar. Jag fick med mig chefen för den operativa sjömätningsflottan som släppte en mindre sjömätningsbåt. ”Styrka 10” under kommando av en kapten i reserven skickades ut för att lösa den uppgiften...
forts. kapitel 2...

2 kommentarer:

  1. Kommer med spänning att följa din berättelse.
    /Christer

    SvaraRadera
  2. Om alla vore som du så skulle världen vara en bättre plats och vad mig beträffar så kan den typ av chefer som du drabbats av ruttna i helvetet.

    Jag hade en egen upplevelse för många år sedan där en chef i hög ställning på min arbetsplats fingerade en kollaps på ett stort idrottsevenemang och där han hämtades med ambulans och blev inlagd på sjukhus, allt för att slippa skriva under ett viktigt beslut. Fega hundar!

    SvaraRadera